Det är något motvilligt jag skriver denna sammanfattning av utmaningen trippelkofta som jag initierade för ett år sedan. Planen var att under ett år sticka tre välsittande koftor, tre koftor med den passform jag önskade och siktade på när jag la upp maskorna. Men under året har projektet utvecklats till en sorts livslångt sökande efter den perfekta koftan.
Visst har jag stickat färdigt tre koftor med bra passform, dessutom tre till (och ett gäng tröjor och toppar med bra passform) – men det är som att kraven har höjts för varje projekt. Min grandiosa plan att kröna trippelkoftan med monsterprojektet och flerfärgsstickningen Sage kom dessutom av sig.
Men här kommer i alla fall en summering. I skrivande stund har jag tre koftor på stickorna, och ett gäng mönster i ravelry-kön. Trippelkofta for life!
Minetta fick inleda utmaningen. Inga frågetecken här, sitter som en smäck, är nöjd med mönster, garn, knappar. Faktiskt första gången jag stickade flätor. Men jag förstår knappt hur jag stickade klart den på lite drygt två veckor trots stickor 3 och ettåring med tandsprickning. Godkänd.
Full av övermod gav jag mig på en spetsstickad kofta, Derica Kane. Ett mönster som jag gjorde om eftersom jag ville sticka det uppifrån för att kunna prova längs vägen. Men repetitiv spets verkar inte vara min grej, och när jag skulle plocka upp ärmarna märkte jag att de är alldeles för vida. Den ligger fortfarande såhär. Ej godkänd.
När sommaren närmade sig ville jag sticka något i bomull/lin, av någon anledning valde jag mönstret Paulie som egentligen är till för ett tunt ullgarn. Passformen blev superstrange och icord-avmaskningen blev alldeles för hård vilket liksom kortade av sidorna. Ej godkänd.
Nu var det dags för större stickor, ett snabbare projekt. Rosemont verkade vara en mysig kofta för sensommarkvällarna. Efter tre veckor invigdes den. Godkänd.
Därefter plockade jag upp Sage, som jag lagt upp till ett år tidigare. Jag hade någon idé om att den skulle bli färdig till november, trots att jag ursprungligen tänkt att det skulle bli en tunika. Obs att det är typ 13 olika färger inblandade här. Stickade på som attans under oktober, steekade både ärmhål och öppning, men plockade upp lite för få maskor runt ärmen och ungefär där försvann peppen. Lite senare på vintern gjorde jag ett nytt försök, så nu har den en halv ärm. Inte långt kvar alltså. Men: ej godkänd.
När vintern närmade sig fastnade jag för ett fårigt, brungrått garn vid ett besök hos Solkustens spinneriverkstad. Jag behövde något lite rustikt och var sugen på flätor. Det fick bli en Augusta. Inte helt olik en nyplöjd åker. Godkänd.
Summa: tre godkända koftor, och en kräsnare stickerska som möjligtvis kommer att fylla sin garderob till bredden med koftor den kommande tiden. Även om det bara är vartannat projekt som godkänts så har jag utmanat mig själv med nya tekniker, nya garner, olika stickstorlekar osv. Lärorikt!
Nu ser jag fram emot era trippelkoftesummeringar. Länka gärna till bloggar, ravelry, instagram osv i kommentarsfältet!
rattavigt.wordpress.com 