Patreon!

Patreon är en tjänst där man kan stötta skapare man gillar. Man lovar en viss summa pengar per månad eller per avsnitt/inlägg/text eller vad det nu kan vara.

Vi tänkte nu köra igång en Patreon för Rätt avigt, så att ni kan bidra både till kostnader vi har och till att vi kan göra roliga saker tillsammans. Och visa att ni gillar oss och uppskattar det vi gör! Det finns lite olika belöningar vid olika summor, men vi blir precis lika glada för fem kronor som för femhundra. Gå in här och läs mer om hur det funkar – och ge oss pengar förstås!

Obs: Podden fortsätter självklart att vara gratis och tillgänglig till alla, det är inte en prenumeration eller betalvägg eller så.

(Vi är också jätteglada för alla som köpt våra finfina tygpåsar. De pengarna har gått till vår resa till Oslo och till klistermärken som vi glatt kunna ge till folk.)

Annons

Socksupportpodd på Syfestivalen!

Limmo från Limmo Design, designern Yarnesty (Anna Friberg) och Rätt avigt kör socksupport live på Syfestivalen!

Vill du våga dig på strumpstickning? Ta det till nästa nivå? Ha hjälp med nåt som krånglar till det för dig? Vi fixar! Ingen fråga är för liten eller konstig.

Kom förbi Limmos monter B13:22 kl 16 lördagen 18/2 och ställ dina frågor om tekniker, garn, problem, tips och annat – och om du inte kan komma kan du fråga på Rätt avigts Facebooksida eller här i kommentarerna och lyssna på avsnittet i efterhand!

Yarnestys fina Tuula-mönster!

Annans årssammanfattning!

Vad har jag stickat?
Massor, enligt mina projekt på Ravelry! Mitt första FO var Trippelkofta nummer 2; Böskoftan. Den blev ju inte riktigt bra, men den blev färdig i alla fall. Jag lyckades också sticka den hittills enda kofta jag använt regelbundet, den tredje trippelkoftan, Kersen, som jag stickade i senapsgul silkesblandning. Den ligger rätt långt utanför min vanliga comfort zone med kläder, så det är rätt otippat egentligen att den blivit använd mest. Fast det kanske är därför?

Utöver det har jag instigerat och gått i mål med Trippelsockan, stickat en flätstickad tröja (som jag heller inte använt, pga gravidmage) och ytterligare en Böskofta som blev ännu sämre än den första, plus en massa grejer till barnet som ska komma om en månad ungefär.

Vad har jag velat sticka men inte fått till?
En bra frihandad kofta (bös optional). Jag tror jag får vänta med att frihanda stickning tills jag slutat ha sömnbrist och gravidhjärna. Så jag ser fram emot att försöka igen typ 2025 kanske.

Vad har jag köpt?
En jävla massa garn jag inte stickat med och rätt mycket som jag har stickat med!

Vad minns jag?
Jag minns alla mina maskor och hur jag vred dem fel på avigan.

Vad vill jag sticka nästa år?
Först vill jag sticka färdigt den Frøken Seiler-genser-inspirerade tröja som jag hetsstickar just nu, och sen vill jag sticka Big Sister som jag börjat lite på men övergav för hetsstickningen. Efter det är jag sugen på att sticka upp allt sockgarn jag köpte till Trippelsockan men använde typ en tredjedel av.

Hur vill jag utmana mig själv?
Bara att få till tid att sticka alls med en spädis och en treåring känns som en utmaning.

Tråden genom tiden

Kvinnor har stickat i flera hundra år nu.

På stranden.

Flickhänder som övat och övat.

I fäboden.

Åt soldaterna, trots kylan.

I fönstrets sken när kvällen är mörk.

När barnet somnat.

Eller under ljusa sommarnätter.

Arbetat, fast kanske ändå kopplat av.

Med händernas hjälp, av bara en tråd.

Save

Trippelsocka!

Några av podd-gängets strumpor.

Vi har ju typ lanserat Annans #trippelsocka nu, efter trippelkofta, och det kom lite frågor som jag tänkte att vi kunde försöka reda ut.

Egentligen är det en lite knasig hashtag, för utmaningen är faktiskt väldigt öppen. Annan skulle först sticka tre par strumpor med olika sorters hälar, vilket eventuellt kommer bli fler men minst tre. Jag ska sticka tre par strumpor ur min hemgjorda strumpklubb, där jag alltså redan valt och parat ihop garn och mönster. Amanda ska sticka ett par strumpor med häl.

Så egentligen handlar det om att på något sätt utmana sig själv. På tre olika par strumpor eller tre olika sätt, eller på ett par strumpor. Nytt sorts garn, ny teknik, nånting.

Och ett år från när man sätter igång. Typ. Vi är inte så hårda. Eller så borde vi göra det till något slags tävling och lotta ut något. Vi får se…

(Annan kom på sen att ”sockapolyps” hade varit ett bättre namn.)

Agent Carter, stiligt och stickat

På tisdag börjar den nya säsongen av Agent Carter och för att högtidlighålla detta, och på allmän begäran, uppmärksammar vi modet, framför allt det stickade i säsong ett.

Here be spoilers!

Agent Carter är den första kvinnliga huvudrollen inom Marvels filmuniversum – det finns fler huvudroller som spelas av en Chris inom Marveluniversumet, än kvinnliga huvudroller. Agent Carters tittarsiffror var skakiga och efter den första säsongen var det osäkert om det skulle bli någon andra säsong. Många snubbar beklagade sig över hur tråkigt och tjatigt det var med all sexism, man ba:

Men snubbars gonna snubb och hipp, hipp, hurra vi får en säsong till ändå!

Säsong ett utspelar sig 1946 i New York och tar vid där den första filmen om Captain America slutade. Under andra världskriget ransonerades kläder och skor och lagar infördes inte bara om hur många plagg en person fick köpa men även om hur mycket tyg som fick användas till varje typ av plagg. Något som minst sagt påverkade modet.

Agent Peggy Carter arbetar på Strategic Scientific Reserve, S.S.R., under täckmanteln att hon är växeltelefonist på ett telefonbolag. Men frågan är hur bra hennes täckmantel egentligen är? Även om modet för kvinnor hade plockat upp många maskulina och militära drag, skriker inte hennes kläder ”Här går en kvinna med ett uppdrag – maka på er civilister!”?

Kanadensisk dräkt sydd av en herrkostym 1944.

Vid en första anblick är Dottie Underwood, som nyss klivit av bussen från Iowa, en betydligt mycket mer oskuldsfull person än Peggy. Peggy bär uniformsliknande dräkter med axelvaddar och breda slag – Dotty har på sig mjuka koftor med nästan barnsliga blusar. 

 

Såhär berättar kostymören Giovanna  Ottobre-Melton om skillnaden i Peggys och Dottys kläder:  ”Peggy’s wardrobe is sophisticated, tailored and I use saturated colors on her. Dottie, on the other hand, has an unstructured softness to her look with bits of lace and floral embroidery. A good example is the vintage burgundy hand-knit sweater seen in Time and Tide.”

 Låt oss titta lite närmare på vad hon har på sig i avsnittet Time and Tide.

Är det inte något tredje riket över den här koftan? Är den inte ganska lik kläderna på den här mönsterbladet från 1941 med tips om hur tyska kvinnor kunde piffa upp sina kläder i krigstid?

Var har Dottie egentligen varit under kriget? Och hejade hon verkligen på att de allierade skulle vinna? En annan blir ju misstänksam, jojo.

Jag säger dock inte att Dotties kläder är fula, tvärt om (alla vet ju att det enda bra nazisterna gjorde var hur de klädde sig S/O Hugo Boss!), och för den som vill sticka något liknande föreslår jag en tyrolerkofta: Tyrolean Black Modeen Jacket eller Hedy Tyrolean-Pattern Cardigan.

Men nu undrar ni kanske männen då, vad har de på sig? Peggys gravt misogyna kollegor bär breda kostymer med breda slag och breda slipsar, manspreading i klädform. Jarvis bär tredelad korrekt engelsk kostym, direkt från Savil Row. Och Peggys något mindre misogyna kollega Daniel Souza, hånas av sina kollegor och avfärdas som mjukis, något som plockas upp i hans kläder.

Hur många stickade västar kan en man äga? Den som vill testa kan ju börja med att sticka de här tre: Victory Vest no. 389, 29-210-49 Sweater Vest eller Swish Vest.

Och som en bonus till er som orkat läsa såhär långt: Peggys to die for läppstift Bésame 1946 – Red Velvet Lipstick.

Once more with feeling – juice och oanvändbara mössor.

 Vi på Rätt avigt är inte de enda som reagerat negativt på företaget Innocents reklamkampanj ”Den stora stickningen”.

Dödergök skriver on point om kampanjen ”Vi ska skänka av vår tid och vår kunskap av bara farten. Hela kampanjen osar av ‘Jag är glad för att jag kom fram, får man hälsa?'” och citerar Karins konstgrepp: ”Dålig attityd kan lika gärna vara rimlig attityd.”

Ulrica på Hjälpstickan har skrivit om hur värdelöst det är med oanvändbara gimmickmössor till flaskor, och Hjälpstickan om några vet vad man pratar om.

Lisa Bomble skriver på Visalisa också kritiskt om kampanjen och dess utskick.

En vecka efter att Julia skrev om kampanjen på Rätt avigt verkar Innocents PR-byrå (Hej Northen Link!) hunnit ikapp krishanteringen (kanske dags att uppdatera verktyg för bevakning av webb? Just saying). Det har man valt att göra genom att klippa och klistra in samma text överallt där kritik har framförts. Utan att svara på någon av frågorna som folk har tagit upp.

Många som skrivit kritiskt har ändå gett Innocent ett erkännande att det finns något fint i grunden med kampanjen. Jag är tyvärr inte med på det. Grunden är att sälja juice och smoothies. Hjärtat är ett företag som med hjälp av ett påklistrat samhällsengagemang vill få dig att välja just deras juice.

Innocent skriver i sitt svar till oss att ”De små mössorna på våra smoothies har blivit en symbol för kampanjen…” Och här ser vi ju exakt vad som skevar i den här kampanjen. Folk, kvinnor, förväntas lägga ner mer av sin tid, sitt kunnande och sina egna pengar, för symbolen för en reklamkampanj än vad företaget själva skänker till Röda Korset. Bara portot som stickare förväntas skänka är 300% mer för symbolmössan än vad företaget skänker per såld flaska med mössa. Inte per mössa de får in. Inte per flaska såld i februari. Per såld flaska med mössa under februari.

Att delta är förstås helt frivilligt. Men var medveten om att det du deltar i är en reklamkampanj, ett jippo. Och om du vill hjälpa ensamma äldre via Röda Korset finns det oändligt mycket bättre sätt.

/Amanda

Den stora stickningen – det stora feltänket?

Amanda tog upp den här kampanjen ”Den stora stickningen” från juiceföretaget Innocent, och så diskuterade vi den lite grann i poddgänget. Det är en idé importerad från England och handlar om att uppmärksamma och motverka ensamhet bland äldre. Allmänheten ombeds sticka små mössor som ska sättas på smoothieflaskor i februari, och så går två kronor från varje möss-smoothie till Röda Korset som använder pengarna till sin äldreverksamhet.

Fint med välgörenhet, fint med aktivism, fint med handarbete. Eller?

Mjä. Först: Vad är grejen med mössor? Fryser smoothien? Fryser de äldre? Varför inte till exempel göra små pappershjärtan att tejpa på flaskorna. Hjärtan – ensamhet. Mössor – kalla huvuden. Dessutom är det faktiskt inte alla som kan sticka, medan de flesta kan köpa rött pysselpapper och klippa till. (Eller pärlplatta eller vad man nu vill.)

EDIT: Har fått veta att i England handlar det tydligen om att många äldre fryser ihjäl. Då är ju mössorna helt logiska! Där!

Om det är just stickning man vill åt kan man väl sticka en liten magvärmare till flaskan, som sen kan bäras som armband av folk som vill visa att de tänker på gamla människor. Eller som gamla människor kan få ha på sig för att visa att de vill ha en kram. Eller nåt. Eller så kan de gamla människorna sticka mössor! Och lära folk att sticka mössor! Så får de umgås! Skitfina små filmer om stickning och umgänge! Bra PR för smoothies och för gamla och för stickning! Det finns massa möjliga vägar att gå, som funkar bättre för tydlighet och synlighet.

Och, punkt två: Vad händer med mössorna sen, förutom att Innocent kan lägga upp bilder på containrar med små små mössor? Slängs de? Återanvänds till nästa år? Skänks till Skansens nakenråttor? Det är inte nödvändigtvis jättemycket garn och jättemycket tid som går åt till en liten mössa – även om en del som visas upp är helt galet fina och avancerade – men det känns som slöseri med resurser först för stickaren och sen för Innocent och PR-byrån, som ska sortera dem och förvara dem och sätta dem på massa flaskor och sen antingen samla in dem och förvara i ett år eller låtsas som ingenting när sopberget plötsligt blir väldigt varmt och färgglatt. Vad kan det egentligen kosta att administrera massa mössor? Kan inte de pengarna användas bättre då?

OBS: Jag tycker det är jättebra med kampanjer, och medvetenhet, och vardagsaktivism, och för den delen också handarbete och handarbetsaktivism. Men det här känns liksom inte färdigtänkt? Kopplingarna mellan handarbetet och aktivismen och hjärtefrågan är som bäst lite förvirrade, och det hade gått att göra både bättre och tydligare.

Om du vill hjälpa gamla människor i ensamhet och isolation: Skänk pengar direkt till Röda Korset; två kronor eller mer är helt upp till dig. Hör av dig till organisationer som på olika sätt ger gamla människor livskvalitet, eller ring nån gammal mänska du känner. Om du vill göra bra saker med garn: Sticka användbara saker till folk som behöver dem. Skänk dem till hjälporganisationer, kvinnojourer, akutboenden, och så vidare, eller sälj dem på loppis och ge pengarna till välgörenhet.

Köp en smoothie om du vill. Också. Sticka för den delen en liten mössa, om du tycker det känns kul och som en bra grej. Deras tips om hur man kan sticka mössor, med instruktionsfilmer och mönster, är jättegulligt! Jag köper bara inte upplägget.

Vi kom för övrigt fram till att om mössorna används som snoppvärmare på alla landets julkort i år, så kanske det ändå är okej.

(Det kanske inte behöver sägas, men för säkerhets skull: Vi är inte sponsrade av Innocent.)

/Julia

Ullfestival hos Båvens spinnhus

Intill sjön Båven och ungefär en halvtimme från mig ligger Båvens spinnhus, som tar tillvara på ull från närområdet. I helgen ordnade de ullfestival, och jag reste dit för att bekanta mig med deras arbete.

Spinneriet tar emot både fårull och alpacka, men även kamel- och dromedarfiber har spunnits i deras maskiner. De kombinerar uppdrag åt fårägare som lämnar in minst 5 kg ull per gång med egen produktion. Varje fredag har butiken öppet, med garn, ullmattor, vantar och andra produkter.

Ullfestivalen var extremt välbesökt med generösa demonstrationer av hur ullen klipps, behandlas och spinns, men också workshops i växtfärgning, nåltovning mm.

Självklart fanns också många försäljare på plats, med fina lokala ull-, mohair- och alpackagarn och fiber. I kön till spinneriets egna försäljning frågade en kvinna mig om jag stickat min tröja top-down, varpå hon tipsade om hur en gör sin egen test-torso av silvertejp(!). Mitt resesällskap, några vänner från Indien som är i Sverige för jobb, köpte med sig lokalt lovikkagarn som souvenir till sin mamma, trots att det alldeles för varmt att bära det i Bangalore…

Själv la jag vantarna på ett vitt ullgarn som jag planerar att sticka en kofta av. Det känns fint att veta att det finns ett så rikt engagemang för lokalproducerat garn häromkring.

Hurra hurra hurra för oss!

CC prudencemapstone

Idag är det prick ett år sen första avsnittet av Rätt avigt kom!

Vi firar vår födelsedag med ett kalas den 23 maj på Stockholms länsmuseum – ta med stickning och kom och fira!

• Lia Agency leder workshop i lettisk vantstickning och visar miniutställning med traditionella handstickade vantar.
• Eva Eriksson lär oss hur vi kan dölja och laga hål i stickat på ett dekorativt sätt
• Vi spelar in ett nytt avsnitt av podden!

Eftersom det är kalas bjuder vi såklart på tårta och kaffe.

Tack till länshemslöjdskonsulent Charlotte Hellsten Husman, Slöjd Stockholm

Anmäl gärna att du kommer till charlotte.hellsten.husman@stockholmslansmuseum.se

Du kan hitta festen som Facebook-event här.